Nu tackar jag för mig. Efter nästan tre år så känner jag att det är dags att gå vidare. Det har gått så otroligt snabbt, men ändå inte. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Tiden springer iväg . Den är snabbare än blixten.
Jag hinner inte med. Jag hinner inte tänka, fast det kanske är bäst så. Tänka får man göra någon annan dag.
Det här året har i alla fall varit en av de bästa åren enligt mig själv. Vart jag tar vägen här näst vet jag inte. Ni hittar mig som sagt på Instagram och jag kommer försöka blogga på mina nya blogg.
Oj, ni som läser min blogg har verkligen minskat, nästan inga som är kvar alls. Fast det är inte speciellt konstigt med tanke på att jag sällan uppdatera här. Det gör inte så mycket heller. Denna bloggen finns här för in skull. Över två års skrivande finns här, jag vill aldrig bli av med den.
Igår gjorde jag av med min Facebook och några andra sociala medier, för jag känner att jag slösa lite väl mycket tid vid dem. Det finns bättre saker att göra. Jag borde tex verkligen studera till högskoleprovet. Jag måste tänka seriöst på min framtid. När man är 22 år gammal är det inte så sött att glida runt längre.
Jag hoppas i alla fall att det går bra! Håll tummarna för mig!
Han mindes inte hur man andades, han fick ingen luft. Paniken hade tagit över honom. Han var ensam där i mökret. Fången i samhällets egenskapade labyrint. Hjälplöst försökte han hittar en väg ur sitt miserabla liv.
Vad fanns egentligen där utanför dessa väggar? Vad fanns på andra sidan av det stället som han inte kunde rymma ifrån? Var folk lyckliga på den andra sidan? Vad skulle han göra nu? Frågorna surrade i hans huvud.
Sakta reste han sig upp. Han vinglade till, yrslen hade tagit över hans fragila kropp. Men han var tvungen att fortsätta. Om han stannade kvar på denna platsen skulle mökret sluka honom. Han skulle aldrig få se dagens ljus igen. Fast det var för sent. Ljuset var försvunnit. Han hittade inte ut ur den förvirrande labyrinten. Sakta, men säkert slukade natten upp honom. Bit för bit, tills det inte fanns något kvar av honom. Denna gången vann han inte. Denna gången var allt förlorat.
Nu har jag jobbat 4 månander, känns helt jävla sjukt. Jag skulle ju bara jobba 6 veckor. Då tyckte jag det kändes overkligt och nu står jag här. Kommer har jobbat ett halvår till jul. Helt overkligt! Tiden bara rinner iväg.
Nu på tisdag kommer jag och några kompisar dra oss till Växjö efter jobbet och shoppa loss. Jag behöver ett par vinterskor, samt ett par handskar. Fundera även på att köpa en klocka på Ur och Penn som jag har suktat efter ett bra tag.
Har sparat undan en del pengar för jag tänker unna mig en Iphone 5 i jul. Kanske En Ipad också det beror hur mycket pengar jag har. Tänkte jobba över massa så jag kan köpa i alla fall telefonen utan att behöva röra de sparade pengarna.
Är inte klar med körkortet ännu tyvärr. Det kostar så grymt mycket pengar, längtar verkligen tills jag blir färdig med den skiten. Fast just nu känns det som om jag aldrig kommer någon vart gällande övningkörningen. Men vad ska man göra? Det är för sent att backa ur nu.
Hoppas alla har det bra där ute i kylan, idag har jag i alla fall köpt min första julklapp. Det blir till min mamma.
Detta är min nya fina dator. Jag älskar den, men den kostade där efter. Jag tyckte dock det var värt det. Och nu sisådär en månad av användande så håller jag fast vid min första kommentar kring datorn. Supernöjd!
Ciaras nya singel "Got Me Good" är riktigt bra. Den påminner en hel del om hennes förgågna låtar "work" och "gimme dat". Jag ser verkligen fram emot hennes nya album "One Woman Army" efter att jag hört denna låten och "Living It Up".
Visst är hon riktigt snygg i videon också?
"My back is aching. My bra’s too tight. My booty shake from the left to the right. My back is aching & I’m so in love, baby all I know is you got me good."
Denna novell eller dikt skulle egentligen skickats in till en novelltävling, men jag valde skicka in en annan novell istället som jag kanske läger upp på bloggen senare.
Jag tänker på dig. Ditt skratt, ditt leende, dina rödar läppar. Jag tänker på tiden som vi spenderade tillsammans. På sommarkvällarna när jag höll om dig. På våra höstpromenader då ditt hår lekte tillsammans med vinden. Din hand var kall, min hand var varm. Tillsammans var vi ett. Vad gick snett? Du vände om och kollade aldrig tillbaka. Aldrig skulle jag få se dina röda läppar igen. Ensam stod jag kvar med ett krossat hjärta. Det gjorde ont, så fruktansvärt ont. Någon hade huggit mig med den förlorade kärlekens dolk. Ett sår som jag alltid trodde skulle vara en del av mig. Något som alltid skulle påminna mig av hur otroligt naiv och dum jag en gång var, som föll för dig och dina röda läppar.
Hur kunde vår intensiva kärlek förvandlas till hat? Varför började vi bråka mer än vad vi älskade? Jag älskade i alla fall dig. Då sprudlade känslorna inom mig. Då visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Jag ville hoppa in i en rymdraket och skjuta mig långt upp i rymden för att slippa lida av min attraktion till dig. Fast det skulle inte spela någon roll hur långt eller vart reste iväg. Du och dina röda läppar skulle hemsöka mig vart jag än försökte fly. Jag höll på att bli galen. Ett mentalsjukhus kändes mer passande än en tur ute i rymden. Hur kunde en människa ens känna som jag gjorde för dig? Finns det ingen gräns på hur mycket en människa kan älska en annan? Tydligen inte, för du var allt för mig.
Du gav mig glädje och kärlek, hat och sorg. Nu i efterhand fundera jag på om vår tid tillsammans verkligen var värt det? Jag tänker på alla dagar då jag var bakfull av min kärlek till dig. Alla nätter som tårarna regnade ner ifrån mina kinder. Jag kan fortfarande känna igen den bitterljuva känslan. Jag ville inte att det skulle ta slut, men det gjorde det.
"Jag har inga känslor för dig längre". Att några ord kan såra en så kraftullt eller var det bara dina ord som kunde såra mig? Hela min värld vändes upp och ner. Jag glömde hur jag andades. Jag glömde bort vad jag hette. Mitt hjärta var hårt som sten, men ändå brann det inom mig. Alla känslor jag hade blev erövrade av sorg ihoppressat i en härlig röra med förtvivlan, hat och förvirrning. Det spelade ingen roll hur jag kände eller hur mycket du sårade mig. Du kunde omöjligt förstå. Jag minns det precis som igår. Dina rödar läppar var precis lika lugna som innan du kom in med bulldozern och rev ner vårt kärleksnäste.
En gång i tiden skulle denna sårade varelse ge upp allt för de röda läpparna. Dessa ord skulle blivit mina sista. Fast nu har jag hittat en annan klippa att luta mig på i stormens vrede. En klippa som inte kommer krossas och gå sönder i hundratals små bitar. Jag kan äntligen ser klart. Den tjocka dimman har tynat bort i från mina tankar.
Jag är inte arg på dig längre, men hoppas ändå att du får lida som jag en gång gjorde. För mig var det i alla fall en väldigt smärtsam upplevelse som gjorde att jag hittade hem. Därför hoppas jag på en dag då dina röda läppar sorgset kommer peka neråt. Du kanske äntligen kommer hitta fred. Du kanske äntligen sluta gå runt och river sönder kärleken.
Du och jag är ett avslutat kapitel. Men jag måste erkänna att jag tänker tillbaka då och då. Även efter allt som hänt var du trots allt min första kärlek. Dock betyder inte det att jag någonsin skulle vilja gå tillbaka in i kaoset med dig och dina röda läppar. Våga inte ens en sekund tro att jag skulle vandra tillbaka till dig.
Det här är endast ett brev med allt jag inte kunde säga till dig med de röda läpparna.
Nu har jag endast en vecka kvar på mitt sommarjobb. Tiden har bara runnit iväg. Sex veckor kändes som en lång tid och nu har jag nästan jobbat nio veckor. Helt galet!
Sommaren börja närma sig sitt slut och hösten står glatt och vänta vid ingången. Snart har ännu ett år vandrat iväg, det är ju helt galet. Detta året har gått snabbare än det förra, men det är ju några månader kvar.
Jag vet inte hur mitt liv kommer se ut om en vecka, det återstå att de. Är inte allt för pepp på bli arbetslös igen, men det finns inte så mycket att göra åt det.
Det har varit grymt mycket bra musik detta året hitills, på tal om annat. Har inte hunnit uppdatera er om vilken musik jag lyssna på dessvärre.
Nu ska jag leta upp lite nu musik och sedan ska jag börja fixa mig och vandra vidare till min systersons barndop.
Har precis klivit in i Instagram världen och kommer blogga en hel del där framöver. Kommer inte skriva ut vad jag heter här, utan ni får fråga om ni vill komma åt den. Om någon vill veta kan ni kommentera i kommentarsfältet eller min mail: johanb@hotmail.se så löser vi det.
Jag lever så alla vet det. Har bara ingen tid att blogga nu under veckorna jag sommarjobba. Helgerna är ganska upptagna dem också. I helgen blir det shopping med familjen och nästa helg blir läger med mina kompisar. Dessutom måste jag skriva klart min novell till tävlingen.
Vet inte när jag börja blogga igen, men det märker vi. Ha en riktigt bra sommar allihopa så hörs vi särkeligen här igen!
Nu har jag fått byta frisyr. Eftersom jag har en stor finne i pannan väljer jag att ha snelugg några dagar. En leverfläck har typ blivit synlig på min kind. Den är fortfarande liten , men vill inte ha den där. Måste operera bort. få panik. Varför bor jag inte i en storstad jämte en plastikkirurg? Märks man blivit frisk när man orka bryr sig om sitt utseende, snälla gör mig sjuk igen!! JayB
Jag har länkat några sjukt snygga uppträdande med Cheryl. Alla tre ser ut som om det vore en musikvideo. Hon sjunger sina nya hitsingel "Call My Name", en av sina nya låtar "Under The Sun" och hennes debutsingel och megahit "Fight For This Love" Enjoy!
